Andra försöket och halvmara i augusti är nu gjord. Men inget kommer gratis så jag kämpade på. Och det var extremt jobbigt.

Efter onsdagens misslyckande att köra månadens halvmara, så var jag tvungen. Att köra den i dag. Bara att bita ihop.

Med en god frukost i magen så begav jag mig ut redan innan 11 på förmiddagen. Var inställd på att lyckas så det skulle vara lätt om jag höll ovanför 6 min/km.

Efter 1,5 kilometer så började benhinnorna att strula igen. Var bara att tugga på och hoppas det försvann. Efter 4 kilometer kändes det bättre och jag höll tempot. just då låg jag på 6:33 (tror jag det var).

Allt kändes lättare när jag sprang längs trollebergsvägen. Så skön känsla. Jag var framme i Värpinge by så svängde jag av in i rinnebäcksravinen. Et av de finaste ställena inom tätorten om du frågar mig.

Väl utanför ravinen så kom jag till kilometer tio. Fötterna tuffade på i mitt tänkta tempo. Fokuset låg nu på att börja springa uppför. Upp till St. Hans backar och inne i parken var det också bara uppför. Mer huvudet som sprang och inte benen.

Lite små backar kvar fram till hemmet, men nu var det bara tuffa på. Vid kilometer 16 (där jag bröt i onsdags) började att kännas kämpigt igen. Men va tusan! Inte skulle jag ge upp i dag

Tuff…Tuff… sa tåget! 19 kilometer sa kroppen bara aj, och jag tittade allt oftare på klockan!

Det var så skönt när klockan visade 21.1 när jag kommit hem. Nu är halvmara i augusti genomförd och jag kan planera bättre inför septembers halvmara.

Ha en fin kväll