Att springa bara fem kilometer låter tramsigt. Men det handlar om vem man är och vad målet är.

Som jag skrev i förra inlägget så är det dags för halv maran runt Lund på söndag, så jag ville inte springa några längre sträckor i går.

Bara fem kilometer stod på schemat. Men det kan ju inte vara så jobbigt, så vi ökar tempot lite redan från start.

Men frågan var om jag verkligen skulle ha tänkt så. Efter 2,5 kilometer var jag nära att stanna. Så jobbigt, men jag fick ju skylla mig själv.

Men hornen kom fram. Fortsatte i detta tempo, och när jag hade en kilometer kvar så ökade jag ännu mer.

När jag känner att steget skjuter ifrån ordentligt och armarna pendlar som de bör medans det är som jobbigast . Den känslan är riktigt go.

Klockan markerade fem kilometer, och allt var över. Stannade och stoppade klockan. Wow! Det var jobbigt, men skönt.

Att bara springa en kortare distans är inget dåligt. Det handlar vad man gör med det. Utmanar sig själv, joggar, sätter pers eller springer uppför. Allt handlar vad utfallet blir eller vad planen var.

Nu är det vila till söndag och dags att harva 21km i lugnt tempo. Kommer inte bli något pers som i december. Det lovar jag.

Ha en fin kväll!