Nu är löpningen som jobbigast. Känslan beskrivs lätt med dessa orden. ”Back to the roots”. Jag springer korta sträcker där jag började en gång, och får nöja mig med det.

Förra veckan blev det en åtta kilometers runda och en fem kilometers powerwalk med dottern Cheries hund. Mer än så blev det inte. Känns inte jobbigt på det viset, men jag vet ju var jag varit en gång med min löpning.

Förr kunde veckorna sluta med att det totalt hade sprungits c:a 21 kilometer men nu är den på 5-8 kilometer. Lite deppigt, men uppförsbacken är lång, men jag kommer tillbaka. Det vet jag. Det är Back to the roots som gäller.

Just nu springer jag där det en gång började 2015. Upp och nerför. Grus och asfalt. När jag ör otränad som nu så är det en bra runda för det har mycket

Så i dag blev det samma runda som 2015. Ut på landet i 2,5 kilometer och tillbaka igen i stort sätt. Ena benet krampade men jag gav mig inte. Det skulle gå. Med vackert väder och bra med kämpaglöd så rodde jag det i hamn.

Svett och glad att jag gjorde det trots att motivationen inte var på topp. Känns ju alltid bättre efteråt. Nu är det dusch, mat och chill som gäller.

Ha det gott!